DREAMS REALLY DO COME TRUE.

I hela mitt liv har jag vart rädd. Ja men typ rädd för allt. Jag är en ganska cool och självsäker tjej, som med en hyfsad lätthet tar plats och pratar och skrattar och så vidare. Men ojoj en sååååå stor del av mig bär på massa rädslor. Fast man nog inte kan tro det.

När jag var liten var jag jämt rädd för att göra mig illa. Mamma brukar säga att jag var ett ”lätt barn” för jag vågade ändå aldrig göra alla de där farliga saker som många andra gjorde. Att jag inte tog några risker är en underdrift, jag var rent ut sagt mesig. Skönt för mamma och ja, jag tyckte nog det var ganska behagligt.

Nu när jag blivit vuxen (herregud jag kan knappt fortfarande förstå att jag faktiskt är vuxen haha) så har rädslorna utvecklats en del. Nu är jag inte längre rädd för att ramla med cykeln eller från en träd eller nått sånt trams. Nu är jag nog mest rädd för oprovocerat våld. Att jag ska råka vara ”fel tjej på fel ställe” eller att nått mongo ska ha tagit sig in hemma hos mig. Sanningen är att jag nästan varje dag kollar mina garderober och under sängen. Jag tror ju inte helt 100% att någon ska vara där, och vad skulle jag då göra om någon skulle sitta där och trycka(?), men jag vill absolut vara 100 säker på att ingen är där. När tanken börjar spinna så kan min hjärna verkligen spela mig ett spratt och jag kan säkert klassificeras som paranoid.

Sen så kommer den konstanta rädslan för känslor. Otillräcklighet som såååå många av oss går runt och ständigt bär på. Helt i onödan. Ibland hatar jag verkligen att vara så emotionell. En riktigt jäkla belastning. Men så har det sina fördelar såklart. För mig är nog det värsta att jag inte riktigt tror att någon kan tycka om mig, på riktigt, för länge. Nu är ju det en blandning mellan dålig självkänsla och dåliga erfarenheter, men oavsett så är det en väldigt obehaglig känsla som blir en rädsla så fort jag ger mig hän. Även här spelar mitt hjärna mig ett spratt, och jag måste ofta diskutera med mig själv för att få tillbaka självkänslan och se mitt eget värde. Hitta tillbaka till lugnet, tilliten och insikten att mina onda tanka som jag tror att någon annan tänker om mig inte alls stämmer och att det bara är min hjärna- inte alls någon sanning. Hänger ni med? Krångligt jag vet, men så är ju känslor ju inte helt logiska. När jag börjar bli orolig så blir jag i extremt stort behov av bekräftelse för att bli påmind om att hjärnan har fel- men det är inte heller så charmigt, och vem vill vara med någon som hela tiden klänger och tjatar och knatar? För mig blir det ett moment 22 vilket gör att allt bara blir ännu värre, och man blir missnöjd mig sig själv osv.. Ni förstår säkert.. Värsta av allt är att jag känner mig som ett jävla mongo, rent ut sagt, som går runt och är sån här emellanåt.

Och tyvärr spelar det ingen roll hur mycket någon annan säger ”Evelina det finns självklart ingen som ligger under din säng” eller ”Man kan inte gå runt och vara rädd för ALLT” eller varför inte ”Evelina om han inte tycker om dig förtjänar han dig inte ändå” eller ”Du måste bara lite på honom, va den sköna tjejen du är”. Bara för att jag vet att allt det där är sant betyder det inte att jag känner det. Det är en jäkla skillnad på att veta och att känna. Bara för att någon säger att ens hund är snäll blir inte den hundrädde helt plötsligt orädd- för mig är det samma sak (dumma människor som beter sig så alltså). Det är något man måste jobba på själv.

Jag vet att jag måste hitta ett sätta boosta mig själv. Metoder som funkar för mig. Som gör att jag övervinner mitt wierda, trasiga, konstiga psyke som alldeles för ofta spelar mig otäcka spratt. Jag kan inte skylla på mörkret eller dåliga ex-pojkvänner för alltid. Jag ska börja planera det här idag, ja det ska jag banne mig. Med start nu. Tack för att ni läst puss&hej

tumblr_mhxcn1g7DM1ro255yo1_1280

Annonser

2 thoughts on “DREAMS REALLY DO COME TRUE.

  1. Jag är EXAKT likadan. Vet egentligen mitt värde och behöver inte så mycket bekräftelse, men ibland så tar hjärnspökena över. Och jag har känslor i överflöd. Lika nära till gråt som till skratt. Helt underbart ibland och förjävligt ibland, rent ut sagt. Men hellre det än att ligga någonstans där emellan jämt.

    Vi måste acceptera oss själva och hitta någon som kan hantera oss 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s