OCH JAG MÄKTAR INTE LÄNGRE MED MIG SJÄLV.

Fick en fråga om hur det kommer sig att jag är sjukskriven. Vad som gjort att jag hamnat här och så. Det är tungt att prata om det, men jag skäms inte. Och jag tror kanske det kan vara bra för mig att reda lite i det. Så jag svara gärna, så gott jag kan såklart ♥ 

Först och främst så vet ni som läst min blogg länge, och ni som känner mig att jag alltid är en väldigt glad och energirik tjej. Jag har alltid vart det, och jag tycker om att vara det. Det är en del av min personlighet och något som jag är tacksam över att jag är. Det är inte alltid, och har inte alltid vart lätt, men jag har alltid mäktat med mig själv. Min energi har gjort mitt liv spännande och tagit mig till ställen jag aldrig annars skulle ha besökt eller få uppleva. Både privat och yrkesmässigt. Jag lägger mycket värde i hur mycket energi och glädje jag kan ge mig själv och andra. 

Mitt första riktiga jobb hade jag när jag var 13 år. Sedan dess har jag alltid arbetat. Sommarlov, jullov, mornar, lov, helger och sen heltid. Ofta mer än heltid. Mitt driv, min prestationsförmåga, anpassningsförmåga och lojalitet har gjort att jag klarat mig bra utan universitetsutbildning, och oron för att inte ha ett jobb har nästintill aldrig funnits. Jag älskar att jobba, ser gärna att Magnus en dag blir hemma-man snarare än jag blir hemma-fru (om det någon gång skulle vara aktuellt). Och min ambitionsnivå är väldigt hög. Jag lägger mycket värde i hur mycket jag levererar och presterar på jobbet.

Jag är ett typiskt skillsmässobarn som anpassar sig till allt och alla, och är livrädd för att skada någon känslomässigt och göra andra besvikna. Känslighet är nog mitt mellannamn emellanåt. Vill inte trampa på tårna, göra någon upprörd, ledsen och så vidare. Och OJ så många av just den här sorten vi är. Det här kapitlet i livet kan göra mig helt matt, men oxå lycklig över att jag besitter förmågan att känna av, ger mig en skör och försiktig sida samt förståelsen för andras känslor som många uppskattar och värdesätter enormt. Det är en svår puck i livet som jag inte valt själv, men som jag lärt mig att leva med och som verkligen känns helt okej. Jag har två hem (Örebro och Stockholm), en megastor familj och mycket kärlek runtikring mig. Jag lägger mycket värde i att hålla mig nära min familj och kära, att räcka till och se till att alla vet att jag bryr mig om dem. Det är mycket viktigt för mig.

OCH så kör jag på. I ett extremt högt tempo, med en alldeles för hög ambitionsnivå. Tror att jag prioriterar mig själv, men gör snarare helt tvärt om. Är lojal så in i bängen, ska göra karriär och är helt fokuserad på att bevisa hela världen att jag är världens bästa tjej- på alla plan. Och jag mäktar inte längre med mig själv. Jag vet att jag inte behöver göra allt det här, människor älskar mig och uppskattar mig enormt ändå. Jag vet det. Men jag vill, j.a.g vill. Och jag har alltid klarat av nästan allt, alltid. Men inte nu längre. Inte sen en tid tillbaka. Och nu bor ångesten i min kropp. Gråten är bara en tanke bort, och värdet av mycket jag värdesätter är lågt. Jag bryr mig inte om hur jag ser ut, vad jag sätter på mig eller vad jag gör. Jag sover dåligt, drömmer otäcka drömmar och klarar inte av minsta tempo utan att få svårt att andas eller för hög puls. Det finns inget mönster kring när ångesten kommer och går, vips så har jag bara ont överallt. Tänker jag på att prestera något (som jag vanligtvis älskar) så mår jag illa. Det är väldigt obehagligt.

Jag är helt klar i huvudet på vad som händer och har hänt med mig, men min kropp pallar inte. Så jag är sjukskriven och vilar. Målsättningen i längden är såklart att börja jobba men här nu, idag och i morgon, så är målsättningen att hitta tillbaka till mig själv. Och just nu är det vila som är fokus. Jag har stor tro på mig själv. Tiden kommer läka även mina självförvållande sår, det är jag helt säker på.

Efter mitt besök hos psykologen idag så träffade jag min närmaste chef över en kopp kaffe och fick de här helt fantastiska buketten. Jag har verkligen turen att ha en chef, kollegor och arbetsplats som bryr sig så mycket och genuint.
FullSizeRender kopia

 

Annonser

3 thoughts on “OCH JAG MÄKTAR INTE LÄNGRE MED MIG SJÄLV.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s